Nytt pilotprojekt!

Sedan i mars sitter jag i styrelsen för MÄN för jämställdhet i Stockholm. Ganska snart efter att jag satte mig där började vi fundera på om vi inte skulle prova på att driva ett projekt.

Och nu har vi satt igång vårt första pilotprojekt. I åtta månader kommer jag att – vid sidan av gruvboksarbetet och enstaka föreläsningar – leda projektet Våra Ord.

Inom kort kommer du att kunna läsa mer på projektets egen webbsida. Och snart kommer vi att söka volontärer – hör av dig om du bor i eller nära Stockholm och är sugen!

Pratar manlighet i Örebro och Skärholmen

Jag har inte berättat så mycket om mina föredrag på sista tiden. Dels beror det på att jag fokuserat på att samla material till reportageboken om gruvnäringen, dels har det blivit så att de flesta föredrag jag hållit inte varit riktade till allmänheten. Och att slå på trumman för att man pratar inför ett slutet sällskap på ett företag eller en förvaltning är ju inte mycket mening med.

Men nu kommer jag inom kort att prata lite manlighet i offentligheten!

Den 27 november gästar jag Klubb Bubbla – Örebro länsteaters trevliga scen för estradpoesi och tillhörande konstarter. Jag kommer inte att läsa några dikter, som poet är jag sedan länge pensionär, men däremot hålla en slags ”performance lecture” på 15-20 minuter om folksagor, hummerprofeter och det stora sveket mot manligheten. Klubb Bubbla börjar klockan 19 och jag är antagligen först på scen. Mer information finns här, och biljetter går att få tag på här.

Den 6 december gästar jag FOLK i Skärholmen för ett mer traditionellt föredrag, med en längre diskussion efteråt. Jag pratar om machokulturer, om hur våldskapitalet i förorten hänger ihop med det finansiella och kulturella kapitalet i city och om hur mansideal uppträder och påverkas. Kanske också om vilka vägarna ut ur det skadliga mansidealet är? (Som om jag visste säkert.) Vi börjar vid 18.30. Mer information finns här. Fritt inträde för alla!

Välkommen!

Essä: Nyväckt mansrörelse blommar bland högerns aktivister

Publicerad i Arbetet i september 2018

När den amerikanske poeten Robert Bly 1990 gav ut sin bok om manlighet, Järn-Hans, hade två mansideal sedan en tid slagits om männen. 70-talets krav på mjukhet, femininitet och långa uppgörelser med sin inre förtryckare, och så 80-talets återkomst för machon med rippade muskler, feta plånböcker och risig kvinnosyn. Bly förkastade båda idealen och hittade istället en medelväg i en av bröderna Grimms sagor, och Järn-Hans blev genast en internationell bestseller.

Enligt Bly är manlighet en produkt av djupt liggande mönster i mannens psykologi, som tagit sig olika uttryck i historien beroende på samhällets strukturer. Allt sedan industrialiseringen, då pojkarna separerades från sina fäder och från forna tiders manliga övergångsriter och istället kom att knytas till kvinnlighet av mödrar och lärarinnor, har männen haft en god kontakt med sin kvinnliga sida – men fjärmat sig från den livsviktiga primitiva manligheten. För att bli hel som människa måste mannen därför tränga djupt ner i sitt psyke för att återupptäcka sitt arketypiska manliga mönster: den inre Vildmannen. Detta kan man till exempel göra genom mansläger i skogen, där männen kommer samman, skapar nya ritualer och knyter an till sina inre förfäder.

Tankegodset känns snabbt igen. Folksagor som källa till kunskap om psyket? Övergångsriter som ett sätt att nå mognad? En idé om en ”ursprunglig man” som är samma stereotypa rättesnöre oavsett kulturella och individuella skillnader? Män och kvinnor som distinkt skilda psykologiska varelser, men med en skärva av det motsatta könet man måste ha kontakt med för att vara i balans? Jodå, nog hade Bly läst sin Carl Jung.

(mer…)

Kommer den att heta Unobtanium?

Det blir alltså minst en bok till. Och nu börjar jag jobba med den.

Den nya boken har kontrakt med Natur & Kultur, som du kanske kan lista ut från den förra posten. Den kommer att komma ut våren 2020 och vara skriven i en slags reportagestil. Jag kallar det för ett amerikanskt reportage, för att det är en vanlig genre i USA. En där ett berättande reportage på plats blandas med essäer, djupdykning i fakta och personliga betraktelser.

Och den ska handla om gruvor. Mer specifikt, om relationen mellan människan, metallen och miljön.

Arbetsnamnet är ”Unobtanium”, efter den påhittade metall som bryts i filmen Avatar, och som är grunden till konflikten mellan människor och Na’vi på den påhittade månen Pandora. I filmen är unobtaniummetallen helt nödvändig för livet på jorden, och det är det som motiverar undanträngningen (och sedermera försöket till folkmord) av urfolket Na’vi.

I verkligheten är det förstås mycket svårare att avgöra vem som är hjälte och vem som är skurk än vad det är i en äventyrsfilm. Men liknande konflikter, om än mer komplexa och med skurkar och hjältar på båda håll, finns även kring verkliga metaller. Det kan handla om kobolt i Kongo, om koppar i Peru eller varför inte om nickel i Västerbotten.

Relationen mellan människan, metallen och miljön är sårig, präglad av beroende och konflikt. Vårt samhälle behöver nya metaller för att kunna fortsätta att finnas, och ännu mer för att kunna skifta till en miljövänlig teknologi. Men där vi hämtar metallerna finns spänningar och motsättningar. Mellan intensiv och extensiv markanvändning, mellan urfolk och modernisering, mellan landsbygd och stad och förstås mellan exploatering och bevarande.

Allt detta kommer jag att skriva om. Målet är att teckna en bred bild av gruvnäringen, dess frukter och priset för dem. Jag kommer att läsa forskningsrapporter, statistik, historia och framtidsvisioner, jag kommer att prata med gruvbolag och myndigheter och grannar och miljöorganisationer.

Idag börjar jag med att resa till Kiruna, där de just nu håller på att flytta en hel stad.

Kiruna flyttas

(foto: Kjell Törmä, stadsflytten.nu)

Metodmaterial för Inkluderande arbetsplatser ute

Under mitt år på LO-distriktet i Stockholms län tog jag fram en ny utbildning för fackligt förtroendevalda, kallad Inkluderande arbetsplatser. Jag ledde en pilotomgång med fyra parallella utbildningar och producerade ett metodmaterial.

Projekt riskerar alltid att dö projektdöden, det vet den som läst Från snack till verkstad. Nog finns där en god vilja att låta Inkluderade arbetsplatser leva vidare, både från LO-distriktet i Stockholms län och från LO centralt, men det återstår att se vad de kan göra av det konkret.

Tills vi vet mer om det, tipsar jag om att LO-distriktet lagt upp metodmaterialet och en utbildningsbeskrivning på sin webbsida.

Det är som sagt en pilot. Metodmaterialet har jag gjort själv, den tid och de pengar som fanns gav inte utrymme till referensgrupper och rundabordssamtal. Jag tror att det mesta är okej, men om du läser och genast tänker på ett förbättringsförslag, hör av dig!

Läs utbildningsbeskrivningen

Ladda ner metodmaterialet

 

Krönika: Dags att fundera över stereotypernas makt

Publicerad i Tidningen Vision nr 6/2017

Studenterna hade blivit ombedda att arrangera ord till meningar. En grupp fick slumpmässigt utvalda ord framför sig, medan den andra gruppen fick ord som kunde associeras till ålderdom. ”Glömsk”, ”grå”, ”rynka”, ”Florida”. Sådana ord. Efter att ha slutfört uppgiften fick studenterna promenera till ett angränsande rum för att fylla i en blankett.

Den lilla promenaden klockades. Och de studenter som fått titta på de ”åldriga” orden gick mycket långsammare än de som fått ”neutrala” ord. Helt ovetande, och utan att alls ”känna sig gamla”, betedde de sig som gamla personer skulle ha gjort.

Psykologerna kallar det för priming, vilket betyder ”grunda” eller ”preparera”. Genom att använda bilder, ord eller rekvisita kan man försätta en person i ett mentalt tillstånd som omedvetet påverkar hens tankar, känslor och handlingar.

(mer…)

Ytskiktsrenovering

Efter ett år på LO-distriktet i Stockholms län är jag tillbaka i frilansvärlden som författare och utbildare. Den här sidan kommer därför att genomgå en lättare renovering. Ytskikten kommer att ändras och innehållet kommer att stuvas om. Under den tid det tar kan sidan komma att se ut som en påse skridskor. Detta är endast tillfälligt. Vi hörs!

Rapport från mitt jobb

Sedan jag började arbeta för LO-distriktet i Stockholms län har jag avsiktligt hållit en låg profil både här, i sociala medier och i den vidare offentligheten. Eftersom LO bland mycket annat också är en opinionsdrivande organisation, och jag tidigare sysslat med opinionsjournalistik, har jag tyckt att det känts bäst så. Jag har velat undvika en situation där jag antingen upplevs som språkrör för en arbetsgivare eller illojal, beroende på huruvida jag delat min arbetsgivares åsikt eller inte.

Dessutom har jag ärligt talat inte hunnit med så mycket mer. Heltidsjobb räcker rätt bra för mig.

Men ett livstecken kan jag väl ge ifrån mig. Och här kommer det: tidningen Arbetet har gjort ett kort reportage från mitt jobb. Jag berättar lite om vad det är jag håller på med på LO-distriktet, och några av mina kursdeltagare får också tycka till.

Läs reportaget här

PS. Det där med att skifta fokus från individ till organisation, från skuld till ansvar och från attityd till beteende hoppas jag kunna få återkomma om! Jag är säker på att det är så framtidens jämlikhets- och mångfaldsarbete behöver bedrivas.

Debatt: Flyktingarna är de verkliga Sverigevännerna

Publicerad i ETC 2017-04-13

Under en längre tid har ett brokigt gäng terroristexperter, journalister och politiska entreprenörer överträffat sig själva i att måla upp hotbilder mot Sverige. Inte minst flyktingar har pekats ut som en grupp där det sympatiseras hejvilt med radikalislamistiska terrorister.

Men den som snokar runt en stund på Facebook i kölvattnet av attentatet på Drottninggatan, möter bland flyktingarna istället en närmast unison solidaritet med Stockholm och det svenska samhället.

(mer…)