Igår kväll, när sambon och dottern hade somnat, satt jag i soffan och läste Jakten på svenskheten. Teven stod på i bakgrunden på låg volym, och det var inte förrän jag la ifrån mig boken (just där Mahmood jämför det osvenska Österlen med det osvenska Malmö) som jag blev varse vad det var som visades.
Det var Sällskapsresan II. Den i Alperna.
Och jag drog på munnen. Både för att Stig Helmer just levererade den klassiska repliken ”In Sweden, we call it a kick”, och för att det var så vältajmat.
För vad är svenskare än Sällskapsresan?
Med jämna mellanrum blossar en diskussion upp i den offentliga debatten om en så kallad kulturell – oftast litterär – kanon. I princip handlar det om att lista ”böckerna alla svenskar bör ha läst”, ibland med tillägg av ett par filmer och några dramer, och ibland med vinkeln att ”det är det här skolan borde göra istället för… ja, vafan det nu är skolan håller på med”. Namnen på listan varierar något, men för det mesta är det de vanliga misstänkta: Strindberg, Lagerlöf, Dagerman. Moberg, Martinson (både Harry och Moa), Eyvind Johnson. Kanske en Kerstin Ekman eller en Klas Östergren. Heidenstam och Runeberg, om förslagsställaren är född på 20-talet. Per Hagman, om förslagsställaren både är född på 70-talet och dum i huvudet. JK Rowling, om förslagsställaren trollar.
Men den verkliga svenska kulturkanon handlar inte om Hemsöborna eller Gösta Berlings saga. I verkligheten klarar man sig utmärkt som svensk utan att ha den blekaste aning om Madam Flods hädanfärd eller strändernas svall. (Bra jobb att få Nobelpriset för en remake, förresten.) Möjligen bör man veta vad luguber betyder.
Nej, den verkliga svenska kulturkanon handlar om Stig Helmer Olsson, Sickan Jönsson och grabbarna.
För några år sedan, på universitetet, hade jag en kompis, låt oss kalla honom Thomas. Han var halvgrek precis som jag, men uppväxt i Grekland, och hade kommit till Sverige först i artonårsåldern. Thomas hade pratat svenska hemma, dessutom hade han gått i svensk skola utöver den vanliga grekiska, och pratade perfekt svenska med en antydan till överklassaccent. Lidingö-i:na, ni vet. Det var aldrig någon som tänkte tanken att Thomas var något annat än svensk.
Tills någon plockade fram en Nilecity-referens, och Thomas såg ut som ett levande frågetecken.
Thomas hade ingen aning om att det var roligt att prata som Lasse Kongo. Han visste inte att ”Lysande, Sickan, lysande!” var det rätta sättet att replikera så fort någon hade en plan, och han hittade inte till Pepes Bodega. Han trodde till och med att det fanns genvägar till det perfekta ljudet!
Nilecity, Jönssonligan och Stig Helmer-filmerna visades aldrig i grekisk teve. Det var alltså inte så konstigt att Thomas aldrig hade sett dem. Men varje gång någon plockade fram en referens som var specifikt svensk – Simpsonsreferenser tog han utan problem – satt Thomas där som ett fån. Att han hade läst varenda svensk litteraturklassiker i den svenska lördagsskolan i Aten hjälpte inte ett dugg – och om han försökte referera till dem var det få av oss moderna svenskar som begrep något.
(Jan Björklund skulle inte varit stolt över oss. Men så tror han också att dåliga skolresultat beror på invandring. Så vi är inte stolta över honom heller.)
Det är inte genom att recitera Dagerman eller Lagerlöf man bondar med andra svenskar. Det gör man genom att fråga om det finns svenskt kaffe på grisfesten. Den som på allvar letar efter svenskhetens kärna, sådan som den faktiskt uttrycks, bör därför börja med Stig Helmer-boxen.
Den tillhör vår riktiga kulturkanon.