Publicerad 2015-11-13 i Dagens Arena
Det är ett välkänt faktum att män i mycket högre grad sympatiserar med våldsamma politiska praktiker.
Statsvetaren Ulf Bjereld presenterade 1998 en intervjustudie som visade att män hade en mer positiv inställning än kvinnor till krig, militära interventioner, vapenexport och våld som politiskt medel, och en mer förstående inställning till dödsstraff, barnaga och underhållande våldsskildringar. I 2014 års utredning om män och jämställdhet återkom en liknande bild: män har generellt större förståelse för våld och stödjer oftare riskfyllda praktiker, ”hårdare tag” och lägre empati i välfärdsfrågor.
Samma sak gäller i fråga om rasism. Flera studier har visat att pojkar och män har mer negativa attityder till judar, muslimer och invandrare än vad flickor och kvinnor är. Män ger också oftare uttryck för rasistiska åsikter, i synnerhet i offentligheten, och inget annat parti har en så könssegregerad väljarbas som Sverigedemokraterna.
Sverigedemokraterna har också, liksom alla andra rasistiska och nationalistiska partier i Europa, en reaktionär syn på köns- och familjefrågor. Fri abort, hbtq-personers rättigheter och jämställdhetssträvanden i allmänhet tillhör de frågor som väcker störst vrede hos de europeiska nationalisterna.
Hur kommer det sig att den som har en reaktionär syn på nationen också har en reaktionär syn på familjen? Den amerikanske lingvisten George Lakoff, som forskat i hur vårt tänkande formas av språkliga och materiella strukturer, menar att vi ser nationen som en utvidgad familj. Vår syn på statens uppgift och på individens relation till samhället speglar vår syn på familjen. Den stränga pappans familj, där barnen disciplineras till individuellt ansvar, står i konflikt mot de empatiska föräldrarnas, där barnen vägleds till ett socialt ansvar genom lyhördhet.
Häri finns en fundamental insikt: den patriarkala familjen är grunden till den konservativa nationalismen. Som skribenten Nathan Hamelberg påpekat går flera av nationalisternas argument att förstå utifrån idén att nationen är en familj. Idén att en generös invandringspolitik skulle vara ”Sverigefientlig”, oron för nationens undergång och det retoriska greppet att ställa flyktingars behov mot pensionärers, bottnar alla i detta: Pappa staten har ett ansvar för sina familjemedlemmar, som måste gå före hans engagemang i främlingar.
Vi måste hjälpa våra egna först. Annars är vi ingen riktig familj.
Ledarskribenten Kajsa Ekis Ekman har beskrivit den starka sexuella dimension som finns i rasismen. De män som skriver rasistiska inlägg på nätet gör det utifrån en känsla av sexuell konkurrens. De är rädda för att andra män ska komma hit och konkurrera med dem, och de är rädda för (slöjbärande) kvinnor de inte får tillgång till. Och de är besatta av våldtäkter. De kan inte ens prata om etnicitet utan att samtidigt prata om kön, noterar Ekman.
Det har hon rätt i. Men till hennes sexuella perspektiv bör också läggas ett familjepsykologiskt: de försmådda rasistiska männen oroar sig inte bara för tillgången på fri fitta, utan är lika rädda för att förlora sin ”rättmätiga plats” i familjen. Deras ideala Sverige är en kärnfamilj, och när Sverige bejakar mångkultur och invandring är det som om pappa träffat en ny kvinna och börjat älska hennes barn. De har snuvats på sin födslorätt, på sin plats vid Faderns högra sida, och de kommer aldrig att glömma det sveket.
Därför hatet, aggressiviteten, skygglapparna och rättshaverismen. Därför det urstarka engagemanget. För att det politiska är personligt.
Marcus Priftis