Publicerad i Svenska Dagbladet 2015-10-02
Tillståndet för den svenska folkbildningen är dystert. Den som i dag omtalas som folkbildare är i regel en kunnig person som förmår förmedla sin expertis på ett sätt som ”mannen på gatan” begriper, och den organiserade folkbildningen har i allt större utsträckning reducerats till en apparat för att förmedla bidrag till amatörkultur. Det gamla folkbildningsidealet – att genom jämlika och demokratiska samtal ge var och en möjligheten att förverkliga sin potential som människa och medborgare – lyser med sin frånvaro i det offentliga samtalet.
Journalisten Sonja Schwarzenberger vill ändra på det. I intervjuboken ”En röd stuga med en halvmåne på gaveln” (Premiss förlag) undersöker hon vilka visioner folkbildningen har att erbjuda Sverige. Genom samtal med folkbildare som Sverker Sörlin, Soraya Post och Heidi Avellan kryssar Schwarzenberger mellan olika frågeställningar: den klassiska bildningens ställning, folkbildning som identitetsstärkande verktyg och studieförbundens roll i samhället. De intervjuade finns överallt på det politiska spektret, men är liksom Schwarzenberger själv folkbildningens vapendragare, övertygade om att studieförbund och folkhögskolor har en avgörande roll för att hålla ihop samhället.
En återkommande berättelse handlar om den tidiga arbetarrörelsens folkbildning. Med inspiration från nykterhets- och väckelserörelsernas läsgrupper startades ABF och folkhögskolor, där arbetare skolade varandra i möteskultur och samhällets funktionssätt, men också i konst och litteratur. Folkbildningen blev arbetarnas universitet – den som botaniserar i sitt lokala folkrörelsearkiv kan i mötesprotokoll och tidningstexter finna åtskilliga bevis på en hög bildningsnivå bland grovjobbarna. Den framstående svenska arbetarlitteraturen sprang också ur samma anda: bildning som arbetarklassens emancipationsprojekt. Från mörkret stiga vi mot ljuset.
I sin anmälan (SvD 2/9) av antologin ”Varken bildning eller piano”, en elegi över en svunnen borgerlighet, efterlyser Margit Richert en bildningsdiskussion från vänster. ”En röd stuga med en halvmåne på gaveln” fyller inte den luckan, men ger en fingervisning om riktningen för en sådan diskussion.
Det mest revolutionerande med det tidiga 1900-talets folkbildning var inte att allmänheten fick möjlighet att läsa och lära, utan att den fick chansen att forma innehållet i bildningsverksamheten efter sina egna behov. Arbetarnas berättelser kom att ta plats på samma villkor som borgarklassens, och även om de till en början avfärdades som estetiskt undermåliga – kvalitetsbegreppet har alltid varit marinerat i de härskande klassernas normer – betraktas de i dag som en omistlig del av kanon. Det finns goda skäl att tro att de nya sociala rörelser som i dag använder folkbildningens metoder också kommer att ha samma påverkan.
Om kanon är en samling kulturella uttryck som förankrar den bildade medborgaren i sin historia och sitt samhälle, som bildningsidealets företrädare hävdar, kommer ett mångkulturellt samhälle att tarva en mångkulturell kanon för att till fullo förankra sina medborgare. I ett Sverige där nära 15 procent av befolkningen har minst en förälder född utanför Europa är vår kollektiva förankring inte lika entydigt västerländsk som nuvarande kanon gör gällande. En dag kommer namn som (poeten) Forough Farrokhzad, (filosofen) Ibn Rushd och (författaren och kritikern) Chinua Achebe vara självklara i den bildade svenskens referensbank. Frågan är om alla bildningsvurmare är redo för en sådan utveckling.
Marcus Priftis