Publicerad i Svenska Dagbladet 2015-07-04
Förhandlingarna om den ekonomiska krisen i Grekland har i månader präglats av ömsesidig tjurskallighet. Premiärminister Alexis Tsipras och hans vänsterregering har trots ett uselt förhandlingsläge vägrat backa från sina vallöften om att bromsa åtstramningarna, och institutionerna EU, ECB och IMF har trots ett uselt facit för sagda åtstramningar vägrat vika av från inslagen väg. Morgondagens folkomröstning har redan orsakat åtskillig oro, och den grekiska situationen är dagligt förstasidesstoff i hela Europa.
Kring krisen hopar sig frågorna. En som sticker ut, så tillvida att den inte ställs om andra krisande ekonomier, handlar om Greklands plats i Europa. Har västvärlden en kulturell skuld till Grekland och därför ett moraliskt ansvar, som bland andra Stephen Fry hävdat? Eller är Grekland tvärtom en bråkig bastard som knappt hör hemma i Europa, än mindre i EU, som den tyska tidningen Die Welt skrev för ett par veckor sedan?
Västvärldens förhållande till Grekland har alltid präglats av ambivalens: å ena sidan idealisering på gränsen till avgudadyrkan, å andra sidan kolonial geopolitik. Vi känner alla 1800-talets idé om Grekland som Västerlandets vagga, en plats där en europeisk högkultur skapats i stort sett ur tomma intet. Ett ideal-Hellas befolkat av högresta, ljushyllta européer och marmorvita skulpturer, där vetenskap, filosofi och konst frodades – ett Grekland så viktigt för vår europeiska identitet att det skulle studeras redan i småskolan.
Vurmen för Grekland handlade egentligen inte om Grekland, utan om att finna den ”europeiska rasens” ursprung. Genom att framställa Hellas som väsensskilt från dess semitiska och afrikanska grannar, vilket för övrigt stred helt mot de antika grekernas egen historieskrivning, kunde fransmän, tyskar och engelsmän bygga en ”renrasig” grund för sig själva att stå på.
Denna inbillade samhörighet var en viktig grund för det stora engagemanget i det grekiska frihetskriget 1821–1829: man ville befria Europas vagga från turkarnas – muslimernas – våld. Många som åkte ner för att rädda Grekland blev emellertid besvikna på lokalbefolkningen – de såg inte alls ut som några marmorbyster utan som vilka svartskallar som helst, och inte ägnade de fattiga, förtryckta grekerna sin tid åt de sköna konsterna heller.
Den österrikiske orientalisten Jakob Philipp Fallmerayer hade en tidstypisk förklaring: det rörde sig helt enkelt om två skilda folk! Hellenerna – Sokrates och Arkimedes ras, känd för sin skönhet och inneboende briljans – hade blivit utrotade, och de greker som trätt i deras ställe var ett blandfolk av slaver, orientaler och annat pack, utan en droppe av det hellenska blodet i sina ådror och därför också utan förmågan att uppföra något Parthenon.
Det paradoxala – och geopolitiskt praktiska – med den förklaringen är att den ogiltigförklarar grekernas egna anspråk på sitt land och dess historia. Eftersom Hellas är Europas ursprung är européerna de utdöda hellenernas andliga och moraliska arvingar. Men eftersom grekerna inte är några riktiga européer, är de inte heller några riktiga greker. Det ankommer alltså på engelsmän och fransmän att förvalta det grekiska arvet och dess territorium, och Parthenons friser hör rätteligen hemma på British Museum.
Fallmerayers teori var omstridd även då. Men den ger en förklaring åt västmakternas faktiska politik gentemot Grekland. Knappt hade landet hunnit bli självständigt förrän Storbritannien, Frankrike och Ryssland tvingade på det en minderårig tysk kung, och under de hundra år som följde tillbringade Grekland större delen av tiden som brittiskt semiprotektorat – ironiskt nog som ett resultat av de enorma skulder det nya kungahuset drog på sig. Den brittiske ambassadören, lord Edmund Lyons, ansåg tanken på ett fritt Grekland absurd: Grekland måste stå under brittisk kontroll, för annars skulle det falla i Rysslands händer.
Hundra år senare upprepades förfarandet, då med långt större blodspillan. Efter andra världskrigets slut lovprisade Churchill sina allierade grekiska partisaners mod och moral – idealisering – för att ögonblicket därefter anställa masslakt på dem med motiveringen att de var kommunister. Det inbördeskrig som strax skulle följa, och som ännu definierar Greklands politiska landskap, var det kalla krigets allra första slag. Trumandoktrinen testades för första gången i Grekland, och det var där man först lät höra talas om dominoeffekten.
Så gör man inte mot sin vagga. Så gör man mot en koloni.
Situationen i den grekiska staten är för all del djupt problematisk: korruption, klientelism, en ineffektiv byråkrati och makthierarkier byggda på familjeband. Den skriande bristen på tillit till samhället är till största delen ett inhemskt problem – men den följer ett mönster från andra platser i världen där Europas mäktiga haft geopolitiska intressen.
Så är det också med den bild av grekens nationalkaraktär – en sorglös och fifflande strandraggare som skyr arbete men älskar att dansa syrtaki – som genljuder i åtskilliga analyser av den grekiska krisen, också i den här tidningen. I fem års tid har nordeuropeiska – i synnerhet tyska – medier pumpat ut lögner och överdrifter om grekernas korta arbetsveckor, extra månadslöner, enorma offentliga sektor och tidiga pensionsålder.
Den grekiska krisen analyseras inte på samma sätt som kriserna i Island, Baltikum eller USA, utan förklaras med befolkningens bristande moral. Så kan en ekonomiskt oförsvarbar stålbadspolitik försvaras med moraliska argument. En retorik som poängterar det utsatta landets och dess medborgares oduglighet, och som balanserar på gränsen till öppen rasism. Och en praktisk politik helt inriktad på utförsäljningar, avregleringar och åtstramningar, enligt samma mönster som de dokumenterat misslyckade strukturanpassningsprogram som IMF utsatte de forna europeiska kolonierna för på 1980- och 1990-talen.
Denna postkoloniala relation förenar grekerna med åtskilliga folk i Afrika och Latinamerika. Bara inte med resten av det västerland som Grekland sägs ha gett upphov till.
Marcus Priftis