Publicerad i Arbetet i september 2018
När den amerikanske poeten Robert Bly 1990 gav ut sin bok om manlighet, Järn-Hans, hade två mansideal sedan en tid slagits om männen. 70-talets krav på mjukhet, femininitet och långa uppgörelser med sin inre förtryckare, och så 80-talets återkomst för machon med rippade muskler, feta plånböcker och risig kvinnosyn. Bly förkastade båda idealen och hittade istället en medelväg i en av bröderna Grimms sagor, och Järn-Hans blev genast en internationell bestseller.
Enligt Bly är manlighet en produkt av djupt liggande mönster i mannens psykologi, som tagit sig olika uttryck i historien beroende på samhällets strukturer. Allt sedan industrialiseringen, då pojkarna separerades från sina fäder och från forna tiders manliga övergångsriter och istället kom att knytas till kvinnlighet av mödrar och lärarinnor, har männen haft en god kontakt med sin kvinnliga sida – men fjärmat sig från den livsviktiga primitiva manligheten. För att bli hel som människa måste mannen därför tränga djupt ner i sitt psyke för att återupptäcka sitt arketypiska manliga mönster: den inre Vildmannen. Detta kan man till exempel göra genom mansläger i skogen, där männen kommer samman, skapar nya ritualer och knyter an till sina inre förfäder.
Tankegodset känns snabbt igen. Folksagor som källa till kunskap om psyket? Övergångsriter som ett sätt att nå mognad? En idé om en ”ursprunglig man” som är samma stereotypa rättesnöre oavsett kulturella och individuella skillnader? Män och kvinnor som distinkt skilda psykologiska varelser, men med en skärva av det motsatta könet man måste ha kontakt med för att vara i balans? Jodå, nog hade Bly läst sin Carl Jung.
Jung har en tendens att dyka upp när som helst som människor känner sig lite vilse i tillvaron och behöver några ursprungliga kategorier att hålla i handen. Det gäller i högsta grad samtalet om det manliga, där Jung och hans epigoner både erbjuder en bekräftelse av berättelsen om manlighetens kris och en lösning på problemet, som vare sig innebär en kapitulation inför feminismen eller ett excellerande i hypermaskulinitet.
Det har regelbundet dykt upp nyjungianska profeter för att frälsa de vilsna männen. Två svenska pionjärer var psykoanalytikern Rigmor Robèrt och Fryshusets grundare Anders Carlberg, som tillsammans låg bakom Fryshusets beryktade skinnskalleprojekt. Carlberg och Robèrt utgick från samma tanke som Bly, men zoomade ut till samhällsnivå. De såg skinnskallarna som ett förkroppsligande av Vildmannen – en testosterondriven gränszonsföreteelse mättad av manlig energi, som funnits i alla samhällen och som samhället måste tygla och ta tillvara på för att inte kastrera sig självt. (Man kan till exempel ha dem till poliser.)
I praktiken lyckades man inte skörda någon manlig energi ur skinnskallarna. Men hyllningen till den manliga styrkan går igen även hos dagens jungianer. De som idag bygger totempålar med erigerade penisar i skogen gör det i en ny atmosfär. Manslägren anförs inte längre av poeter utan av yogainstruktörer och Alexander Bard, och i de manifest som gör reklam för lägren talas det oproportionerligt mycket om hur lägren ska göra männen starkare, mer dominanta och mindre beroende av kvinnor. Man tar mer avstånd från feminismen än någonsin, men olikt Bly vill man numera närma sig det gamla machoidealet.
Den kanadensiske psykologiprofessorn och youtubern Jordan Peterson, som på kort tid blivit den så kallade alternativhögerns främsta influencer, tar ytterligare ett steg i samma riktning. Hos honom smälter den jungianska analysen av manlighet ihop med den konservativa mansrättsaktivismen och dess hyllningar till den hårda, självständiga machomannen och hans biologiska överlägsenhet.
Det är svårt att bli klok på Jordan Peterson. Han blandar glatt självhjälpshyllans käcka självklarheter med jungianska arketyper, en kritik av ”kulturmarxismen” som låter jättelik en högerextrem konspirationsteori och en ovanligt puckad variant av evolutionspsykologi (där hummern av alla organismer blir människans förebild). Han predikar disciplin i en 400 sidor lång ordsallad som hela tiden far ut i utvikningar. Han hatar postmodernismen, men briljerar i den postmoderna konsten att säga absolut ingenting, utan bara få det att låta som att han säger saker. (Det är därför ingen av hans kritiker lyckas beslå honom med att ha sagt något.) Han blir en projektionsyta för människors associationer – själv säger han ingenting rakt ut. Det är som om han inte menade något alls.
Jordan Peterson har en supporterskara många fotbollslag bara kan drömma om, och ett genomslag långt utanför de radikala konservativas krets. Även Alexander Bard har börjat bygga en ny mansrörelse med sina appeller om att ”ha kuken i huvudet”. Visst kan en del av deras popularitet hänga ihop med deras politiska råsopar – man kan bli häpnadsväckande folklig bara genom att hata ”identitetspolitik” – men nyjungianerna gör också något helt annat rätt: de berättar för unga killar att de är okej. Att det inte är deras fel. Och som de längtat efter att få höra det.
Precis som Rigmor Robèrt tar sig Jordan Peterson an en grupp vilsna män på den yttersta högerkanten, och precis som hon saluför han en blandning av Jung och traditionella könsroller. Men det vore ändå fel att utnämna Peterson till den nya tidens Rigmor Robèrt. För hur prillig och naiv hennes teori om skinnskallarna än må ha varit, agerade hon i välvilja. Peterson är däremot en försäljare av terapeutisk alternativmedicin, som har hittat en perfekt marknadsnisch. Han vet vems pengar han vill ha och han brer på med allt de vill höra, oavsett om det hänger ihop eller inte.
Problemet är att det inte kommer att fungera. Manlighetens kris är inte ett psykologiskt fenomen, utan ett resultat av att samhället utvecklats och den traditionella manliga fostran inte gjort det. Männen som halkar efter, som tappar sin riktning, gör det i en miljö där de gamla kartorna inte gäller längre. De som förblir okyssta och arbetslösa kommer inte att reda upp sina liv genom att romantisera humrar eller åkalla sina förfäder vid en träkuk i skogen. Det Jungs epigoner har att erbjuda männen är nostalgi, och nostalgi kommer inte att hjälpa.
En dag riskerar många män att vakna upp och inse att deras nya fadersfigurer svikit dem.
Alla som kan sin Jung förstår hur olycksbådande det är.
Marcus Priftis