När jag är ute och pratar om Främling brukar jag uppehålla mig en del vid vardagsrasism. Jag brukar dra ”Vad kommer du ifrån”-exemplet (finns upprepat här för den som inte orkar läsa s 99-100 i boken).
Det väcker alltid motfrågor. Typiskt sett ”Man måste väl få kunna fråga var nån kommer ifrån utan att kallas för rasist”. Eller, om någon känner sig särskilt trampad på tårna: ”Anklagar du svenskarna för att vara rasister? Det är sådana som du som skapar sverigedemokrater!”
Och det där är ju helt fel utgångspunkt. Kampen mot vardagsrasism handlar inte ett dugg om att jaga och stämpla förövare. Kampen mot vardagsrasism handlar över huvud taget inte om skuld, utan om ansvar. Den kan bara vinnas om vi sätter de drabbades upplevelser i centrum istället för vår egen prestige och vår beröringsskräck inför ordet rasism.
Jag skrev en krönika om det. Och kopplade den till Bengt Westerbergs utredning från i fredags, och till den bisarra ”integrationsdebatt” som rasat i höst och som mest verkar handla om att man har börjat använda kodordet ”debattera integrationen” för att beteckna det något mer bedagade konceptet ”skylla på invandrarna”. Westerberg pekar ut ett perspektivskifte – och det ska bli intressant att se vad regeringen kan göra av det.
Om de vågar. Hittills verkar strategin för att hantera Sverigedemokraternas ökade opinionssiffror vara att själva ta över deras verklighetsbeskrivning. Det som gick så bra i Danmark…
Läs krönikan i Dagens Arena här