Publicerad i Dagens Arena 2014-07-04
Kärrtorp, Möllevången och nu Almedalen talar sitt tydliga språk för dem som står i nazisternas skottlinje: staten förmår inte skydda oss från dem som vill se vårt blod flyta.
I mitten av 1800-talet var Sicilien en fattig ö där laglöshet rådde. Banditer tog vad de ville ha, och landsvägsrån och mord hörde till vardagen. Några driftiga bönder och lantarbetare fick då idén att bilda väpnade garden som mot en (allt högre) summa pengar kunde skydda de lukrativa citronodlingarna kring Palermo. Det var nätverket av dessa garden som kom att utvecklas till Cosa Nostra.
Det fruktade brottssyndikat som sedermera kom att sprida skräck över hela världen var en direkt följd av statens oförmåga att skydda människor. Maffian var civilsamhällets lösning på frånvaron av våldsmonopol.
En stat som sviker sitt uppdrag tappar fort sin legitimitet, och i dess ställe dyker andra aktörer upp för att fylla i luckorna. I dagens Sverige ser vi det i kyrkorna som axlar hemtjänstens ansvar, eller i förortsorganisationerna som ordnar läxläsning för att kompensera för en havererad skola. Om staten abdikerar från sitt mest grundläggande uppdrag – att erbjuda medborgarna beskydd – kommer andra att erbjuda sig att göra det.
Nazistiska Svenskarnas parti har inte bara fått tillstånd att ”tjuvstarta” Almedalsveckan, utan också att hålla torgmöten under veckans alla dagar. När de inte sprider hat från scenen ägnar de sig åt den nazistiska ideologins praktik: att dra runt på stan i grupp och sprida obehag och rädsla, förfölja Mona Sahlin och hota rasifierade politiker och andra deltagare med våld. Förutom Svenskarnas parti finns även knivbeväpnade aktivister från terroristgruppen Svenska motståndsrörelsen på plats i Visby.
Det är fråga om knappt tjugo nazister. Men de gör sitt jobb: nästan varenda person med ”fel” namn och utseende jag har träffat på i Almedalen berättar om rädslan. Hur man uppmanar varandra att inte gå hem själv, att undvika gränderna, att alltid ha batteri i mobilen. Hur man med hjärtat i halsgropen riskbedömer varje bil som saktar in, stålsätter sig i vetskap om att det man säger i en paneldebatt kanske hotar ens säkerhet … och hur man tänker att nästa år kommer jag nog inte tillbaka. Jag är inte trygg här.
Nazisternas närvaro har gjort Almedalen till en otrygg plats för alla som inte passar in i deras vision om ett ”genetiskt homogent livsrum”: rasifierade, feminister, funktionshindrade, hbt-personer och människor med en viss religion.
De som likt Ekochefen Anne Lagercrantz talar om att ”nazister också har yttrandefrihet”, bortser från att de faktiskt är nazister. Vi pratar om en fascistisk organisation som vill avskaffa demokratin och där våldet bara är ideologins praktiska gren. Vi pratar om dem som försökte mörda Showan.
Deras blotta närvaro är ett hot mot många människors yttrandefrihet och möjlighet att fritt röra sig i samhället. Att deras verksamhet närapå legitimeras av samhället – nazistmötena skyddas av polisen vare sig de äger rum i Almedalen eller på Kristallnatten, och angriparna i såväl Kärrtorp som Malmö kom undan nästan utan rättsliga konsekvenser – är en skam för vårt land.
Blickar man framåt är det tydligt att något måste hända. Kärrtorp, Möllevången och nu Almedalen talar sitt tydliga språk för dem som står i nazisternas skottlinje: staten förmår inte skydda oss från dem som vill se vårt blod flyta. Trots alla fina ord om mångfald och antirasism står samhället handfallet. Frågan ”Vem ska skydda mig?” har inget legitimt svar.
Om inte offentligheten skärper sig snart är det bara en tidsfråga innan civilsamhället tar hand om saken. Risken är att det sker på ett sätt som vi inte hade önskat.
Marcus Priftis