Publicerad 2013-09-13 i Dagens Arena
 

Nyligen offentliggjorde konsultföretaget Miklo en rapport som skulle ”avslöja myten om somaliers analfabetism”. Påståendet att femtio procent av somalierna som kommer till Sverige är analfabeter, som spritts bland medier, näthatare och riksdagsledamöter den senaste tiden, visade sig – som vanligt – vara taget ur luften.

Vad har man för nytta av siffror på hur många somalier som kan läsa och skriva? Ja, tvärtom mot vad många tycks tro har det inget med migrationspolitik att göra. Invandrarna från Somalia är antingen asylsökande eller anhöriga till asylsökande, och vi tar emot dem för att det är vår moraliska skyldighet att göra det. Det är inte en fråga om kompetensförsörjning, utan om mänskliga rättigheter.

”X procent är analfabeter” är alltså inte ett argument för att stänga gränserna. Det är ett argument för att rikta och dimensionera utbildningsinsatser. (Det är för övrigt mycket snabbare och billigare att utbilda invandrare till konkurrenskraft på marknaden än vad det är med svenskfödda bebisar, även om båda grupperna är analfabeter i början.)

Miklo, ett konsultföretag som ska ”hjälpa myndigheter och bolag att lyckas i miljonprogrammen”, hade kunnat nöja sig där. Men i stället svalde man betet och gjorde en egen undersökning av läskunnigheten bland somalierna i Borlänge, för att visa att antalet analfabeter minsann var mycket mindre. Det var det också: i en population av 138 somaliska invandrare hittade rapportförfattarna en enda analfabet.

Det är en spektakulärt låg siffra. Den är tyvärr också oanvändbar, eftersom Miklos tillvägagångssätt har stora brister. Vad man har gjort är att fråga enbart 41 ”slumpmässigt utvalda” somalier om deras och deras anhörigas utbildning, och publicera deras svar som resultat.

Man har alltså inte genomfört några vetenskapliga tester utan förutsatt att alla svar är sanningsenliga, trots att det förmodligen är skambelagt att inte kunna läsa och skriva. Man har låtit de tillfrågade vara talespersoner även åt sina anhöriga, fastän det är känt att människor generellt överskattar sina anhörigas kompetens. Det framgår inte heller hur man har hittat de ”slumpmässigt utvalda”.

Och den största bristen: man skiljer inte på utbildning i Somalia och utbildning i Sverige. De som har varit i Sverige en tid och lärt sig läsa och skriva här, räknas alltså som läs- och skrivkunniga även om de inte var det när de kom hit. Som så många gånger förr, blandar man alltså ihop invandring med invandrare. Man räknar alla somalier som om de vore nyanlända.

Här hade det kunnat finnas en intressant upptäckt: Tänk om somalierna i Borlänge var mycket snabbare med att lära sig svenska än vad alla hittills har trott? Men i sin iver att bevisa sin tes – att det knappt finns några somaliska analfabeter – missar Miklo vad som verkligen hade kunnat vara ett argument i frågor om flyktingars utbildning.

Miklo går alltså i två fällor på en gång. Dels blandar man ihop invandring med de invandrare som redan är här, dels ger man indirekt stöd åt dem som tror att flyktingars utbildningsnivå är ett legitimt argument för eller emot Sveriges flyktingmottagande. Ambitionen är tveklöst antirasistisk – man vill bemöta och döda fördomar mot en mycket utsatt etnisk grupp – men man utgår från premisser som är formulerade för att gynna rasister.

Beklagligt nog gör man det också med en metod som spelar rasister i händerna. För den som inte gillar Miklos slutsatser, tar det ungefär en kvart att smula sönder hela deras tillvägagångssätt. Den som vill påstå att ”antirasister ljuger om invandrarna för att hävda sina politiskt korrekta åsikter” har alltså numera ett underlag för det påståendet.

Vi skulle kunna kalla det en björntjänst.

Marcus Priftis

FOTNOT: Rapportförfattaren Sohrab Fadai skrev en replik till krönikan på Sveriges Resurser. Jag svarade med en motreplik.

Krönika: Antirasisterna måste sluta gå i rasistfällan
Tagged on:                             

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *