Publicerad i Dagens Arena 2014-10-14

I barnboksförfattaren Pernilla Stalfelts hyllade bilderbok Färgerna förekommer en illustration som bara kan betecknas som rasistisk. Det är förstås fråga om färgen svart, som exemplifieras med begreppet ”svart arbetskraft” (detta förmodade måste i fyraåringens vokabulär) och en bild på en mörkhyad, krullhårig person som dammsuger ett golv.

(”Paaappa? Vad är svart arbetskraft? Och varför ser den ut som Maliks mamma?”)

Den rasistiska illustrationen uppmärksammades i förra veckan, då konstvetaren Araia Ghirmai Sebhatu skrev en kritisk debattartikel om vad den gjorde i en barnbok och hur den hade kommit dit. Flera medier plockade upp Sebhatus berättigade frågor om hur förlaget Rabén & Sjögren såg på rasstereotyper, mångfald och normer, och förlagschefen Ann Sköld Nilsson påminde om att boken utkom 2008, alltså nästan på medeltiden, och häpnade över naiviteteten som rådde på förlaget då.

Stalfelt själv skrev ett svar som slår något slags svenskt rekord i kränkt stolthet, och som staplar varenda klyscha i genren ”privilegieblint försvarstal”. Det var bara ett skämt, personen på bilden kan lika gärna vara en ”solbränd tysk” (!), det finns många barn på Lidingö som har filippinska barnflickor, kritikerna är överkänsliga och vill censurera barnkulturen – även med en skämskudde i plusstorlek är det plågsamt att läsa svaret. Det verkar också Stalfelt själv ha tyckt – åtminstone ångrade hon sig när Dagens Nyheter ringde.

Det finns många frågor som kräver såväl svar som ansvar. Förhoppningsvis väntar också ett välbehövligt mångfaldsarbete för Rabén & Sjögren. Själv är jag mest nyfiken på avsändaren: vem är författaren till denna rasistiska barnbok?

Pernilla Stalfelt är känd som en barnens folkbildare. Hon har lekfullt och tonsäkert berättat för barn om allt från profana saker som bajs och hår till de stora frågorna om kärleken och döden. Och inte nog med det: Stalfelt är profilerad i rättighetsfrågor! Hon har skrivit en bilderbok om Barnkonventionen, och hennes Vem är du? En bok om tolerans har delats ut till landets alla tredjeklassare av den antirasistiska stiftelsen Teskedsorden, för att lärarna ska få ett användbart verktyg för att utmana fördomar och prata om rasistisk intolerans.

Pernilla Stalfelt tillhör verkligen inte de tretton procenten som så ofta sägs vara roten till det rasistiska problemet. Tvärtom. Hon är definitivt en av de Goda Krafterna. Ändå gör hon så här.

Merparten av den rasism som utövas i Sverige begås inte av några monster, utan av ett mönster. Rasismen är ett fenomen som många gånger är helt omedvetet för förövaren, men som likafullt resulterar i exkludering, stigmatisering och en de facto-definition av vissa människor som mindre värda. Stalfelts färglära är en rasande effektiv illustration av hur den strukturella rasismen fungerar.

Detsamma gäller hennes försvarstal. När hon väl konfronteras med sitt klavertramp, reagerar den goda antirasisten genom att gnälla på överkänslighet och censur som vilken kommentarfältsherre som helst. I sin iver att försvara sin personliga prestige bortförklarar och förlöjligar hon de utsattas upplevelse, och lägger så sten till den rasistiska bördan.

Så blir den privilegierades avsikter och självbild återigen viktigare än själva rasismen. Det är ett ganska dåligt sätt att göra antirasism på.

Fallet Stalfelt påminner om att den antirasistiska vägen är smal, vindlande och understundom kantad av hyckleri. Att tum för tum hålla inkonsekvensen ifrån oss är en av antirasisternas största utmaningar.

Marcus Priftis

Krönika: Svenskt rekord i kränkt stolthet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *