Publicerad i Dagens Arena 2014-05-21

Det mesta tyder på att det kommer att bli en tredje pappamånad efter valet. Socialdemokraterna och Folkpartiet vill det, LO och TCO driver på i den riktningen och det finns till och med framstående Moderater som är för.

Det innebär att 90 av totalt 480 ersättningsdagar kommer att vara öronmärkta åt respektive förälder. Utrymmet för att fatta skattesubventionerade könskonservativa beslut minskar alltså från 420 till 390 ersättningsdagar.

Inte direkt någon jämställdhetsrevolution.

Debatten om pappaledigheten är 40 år gammal. Redan 1975 diskuterades att öronmärka föräldradagar för att förmå hushållen att dela mer lika på föräldraledigheten. Men på de fyra decennier som gått sedan dess har ynka två månader individualiserats – under stort väsen och högljudda protester.

Kontrasten är slående mot de uppblåsta förhoppningar den svenska offentligheten haft på en jämställd föräldraledighet. Delar vi bara lika kommer männen att få ett bättre känsloliv, en högre arbetskapacitet och ett mer holistiskt sätt att se på livet. Kvinnorna kommer att komma ikapp lönemässigt och erövra sin rättmätiga del av arbetsmarknaden, och barnen kommer att få ytterligare en primär förälder och bättre förutsättningar för att skapa en egen identitet.

Papparevolutionen kommer med lycka åt alla.

Sett till den politik som faktiskt förts är det svårt att se det fagra talet som annat än retoriskt snömos. Trots att alla vet att ekonomiska styrmedel är överlägsna för att driva fram verklig förändring, har den svenska pappapolitiken i princip bara handlat om att göra reklam för pappaledighet.

Resultatet av denna mycket-snack-och-lite-hockey-politik är följdriktigt: nästan alla håller med om att det vore bäst att dela lika, men bara ett fåtal gör det. Av de föräldradagar som tas ut under barnets två första levnadsår – alltså den egentliga föräldraledigheten – togs 17 procent ut av män. 10 procent av papporna delar lika – men 25 procent tar inte ut någon föräldraledighet alls.

Det har för all del gått framåt de senaste tjugo åren. Men det går långsamt, och har dessutom tappat fart – i nuvarande takt kommer det att ta 80 år innan uttaget av föräldradagar blir jämställt.

Ineffektiviteten blir tydlig när man jämför med dem som satsat på ekonomiska styrmedel. När Island införde en tredelad föräldraförsäkring år 2000 – bara ett år efter att frågan debatterats inför valet – gick man ögonblickligen från noll till bäst i världen på pappaledighet. I Island är en tredjedel av ledigheten vikt åt vardera föräldern och kan inte överlåtas. Mycket riktigt tar papporna ut … en tredjedel av dagarna.

Om politikerna menar allvar med sitt tal om pappaledighetens fröjder finns det nu alltså ett facit för hur man ska göra.

I motsats till vad kritikerna påstår, handlar en individualiserad eller tredelad föräldraförsäkring inte om att ”staten ska styra familjernas val”. Det står var och en fritt att vara ledig med sina barn hur länge hen vill. Men vad staten kan och bör göra, är att välja vilka beteenden som ska subventioneras med skattemedel. De som gynnar jämställdhet, eller de som leder till motsatsen?

En tredje pappamånad kommer inte att ändra på löneskillnaderna eller ansvarsfördelningen mer än vad den andra pappamånaden gjorde. Det är alibipolitik, utformad för syns skull och utan chans att åstadkomma något. Om man verkligen är ute efter jämställdhet, måste man antingen individualisera föräldraförsäkringen helt eller åtminstone följa i Islands spår.

Till dess finns det skäl att avfärda talet om den saliggörande pappaledigheten som tom retorik.

Marcus Priftis

Krönika: Tredje pappamånad är ingen revolution

2 thoughts on “Krönika: Tredje pappamånad är ingen revolution

  • Javisst, och en mer individualiserad föräldraförsäkring skulle råda bot även på denna strukturella ojämlikhet.

    Frågan är hur vanligt det är. Enligt en annan forskare, Lisbeth Bekkengen, är det tvärtom så att de män som vill ha en lång föräldraledighet nästan alltid också får det. Kvinnan vare sig hindrar projektet eller pushar det. Det gäller dock för männen att faktiskt ta med sig sin önskan till förhandlingsbordet – vilket kvinnor ju i regel slipper.

    Jag tror att det ligger något i båda forskarnas slutsatser. De män som redan från början VET att de vill ha en lång föräldraledighet kommer inte heller att ge sig. (Och de kommer förmodligen vara överens med sin partner redan sedan länge.) Men de ambivalenta männen – de som tycker att det vore mysigt med en lång ledighet men inte är beredda att strida för det – kan nog lätt hamna i fällan ”mamma bestämmer”.

    Hur som helst är det ett problem vars lösning är densamma som jag beskriver. Faktiskt ett paradexempel på hur ojämställdhet är dålig för både män och kvinnor och hur en gemensam lösning gynnar båda könen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *