Kulturartikel: En bortstött bit av den svenska historien

Publicerad 2015-11-09 i Svenska Dagbladet

Trots deras fem sekler långa närvaro i Sverige är kunskapen om romers och resandes historia och kulturarv ännu häpnadsväckande skral. Dels beror det på århundraden av stigmatisering, utanförskap och förföljelse, dels på att ett rörligt folk med en muntlig kultur lämnar få avtryck på papperet och i den fysiska miljön. Därut­över har de haft få incitament att dela med sig av sitt språk och sin kultur till dem som fängslat, fördrivit och steriliserat dem – de romanitalande folkens misstänksamhet mot Sverige och dess institutioner har varit välgrundad.

Resultatet är en vit fläck på den svenska kulturkartan. Det är häpnadsväckande hur en svensk offentlighet kunnat identifiera sig med och närmast vältra sig i de svarta amerikanernas rättighetskamp, samtidigt som det dröjt ända till 2010-talet innan Katarina Taikons helt analoga kamp fått tillnärmelsevis samma uppmärksamhet. Men det ­senaste decenniet har sett en kraftigt ökad vilja att inkludera romer och resande i samhället. Det har betts om ursäkt, skrivits vitböcker och antagits ambitiösa strategier, och kulturarvssektorn har med allvar och engagemang tagit sig an utmaningen att skriva in romerna i de svenska platsernas historia.

De senaste tio åren har drygt tio kunskaps­projekt genomförts runtom i landet i syfte att uppmärksamma romers och resandes historiska platser, om vilka går att läsa i forskningsrapporten ”Vägskälens kulturarv – kulturarv vid vägskäl. Om att skapa plats för romer och resande i kulturarvet” (red: ­Ingrid Martins Holmberg, Göteborgs universitet/Makadam förlag). Det har varit ett grannlaga och utmanande arbete; ofta har man tvingats ifråga­sätta och omförhandla själva grunden för kunskapsinhämtandet, och resultatet har vid flera tillfällen gått i klinch med den etablerade lokala historieskrivningen.

Så är till exempel fallet med den så kallade resandekartan över Bohuslän, Dalsland och norska ­Østfold, där de resandes historia och deras bitvis ”annorlunda” perspektiv står i bjärt kontrast mot den etablerade, herrgårdscentrerade historieskrivningen. Än mer bränner det till när de resandes ­historiskt viktiga platser ska beaktas i den fysiska planeringen, som i frågan om ”Suckarnas mur” mitt på Kungstorget i Uddevalla. Hur hanterar stads­planeringen ett minoritetsspecifikt kulturhistoriskt värde?

Romsk inkludering är en fråga om vilja, men också om kunskap. Holmberg och kollegor noterar att det vid 14 av landets 21 länsmuseer finns kännedom om romers och resandes platser, men att kunskapen ofta är dold, personbunden och under­rapporterad. Bland dem som inte är experter på kulturhistoria är kunskapen naturligtvis än mer fragmentarisk – åtskilliga äldre svenskar vet berätta anekdoter om ”zigenarna” och ”tattarna” i trakten, men deras närvaro är höljd i sägner och fördomar.

Här kommer två nyutgivna böcker till undsättning. ”De finska romernas historia från svenska ­tiden till 2000-talet” (red: Panu Pulma, SLS/Atlantis) är en imposant volym, 500 rikt illustrerade ­sidor i soffbordsformat, som täcker in snart sagt varje upptänklig aspekt av romsk kultur och historia i Finland. Med fokus på romernas interaktion med majoritetsbefolkningen ger historiker, antropologer, journalister och romska experter en utförlig bild av romernas liv från 1600-talet och framåt: genom svensk och rysk överhöghet, i nationalismens och krigets klor till modernisering, rättighetskamp och (ett visst) erkännande.

För den som vill förkovra sig i romernas sed­vänjor och religiösa väckelse, deras yrkes- och ­näringsliv eller deras språk, kläder och musik finns här en guldgruva att ösa ur, till råga på allt på ett tillgängligt språk. ”De finska romernas historia” har allt som krävs för att bli ett självklart referensverk i det bildade hemmet, och är trots sitt fokus på Finland högst relevant även för en svensk läsare.

”Dinglarens väg – Vorsnos drom” (Institutet för språk och folkminnen) är en helt annan typ av bok. Redaktörerna Britt-Inger Hedström Lundqvist och Ann Hellman, den förra själv resande, har samlat in berättelser där resande ofiltrerat berättar om sina liv, sina släkthistorier och sin kulturella tillhörighet och utanförskap. Berättelser om det kringvandrande livet varvas med längtan efter en kulturell identitet, stolthet blandas med lidande och en och annan rövarhistoria. Fastän resande funnits i Sverige ­åtminstone sedan 1500-talet, är detta den första bok där deras egna berättelser står i centrum.

Som alla antologier spretar ”Dinglarens väg” i ton, stil och ämnesval, men den hålls ihop av den övergripande ambitionen att låta en hittills tyst(ad) minoritet få skriva sin egen berättelse. Nathalie Rommestam skriver med skärpa och bett, Kurt Magnussons stramt återhållna berättelse om hur han vanvårdats av otaliga barnhem och foster­familjer borde omedelbart bli film och Lundqvists och Hellmans exposé över de resandes historia ställer på ett förtjänstfullt sätt ett skamligt kapitel svensk historia i strålkastarljuset. Men ”Dinglarens väg” är inte bara en eländesbeskrivning, utan de flesta medskapare ser ljust på framtiden, ett ljus som bjuder in till en möjlig gemensam framtid.

Finska romer och svenska resande är två olika folkgrupper som inte bör sammanblandas. Men de har mycket gemensamt. De har haft samma yrken och påfallande liknande kulturella särdrag – renhets­kulturen, den starka familjehedern och identifikationen med de högre stånden bör nämnas särskilt – och ungefär samma relationer till majoritetsbefolkningen. Båda grupperna har levt i ett ­ömsesidigt beroende med allmogen, jagats av myndigheterna och påklistrats samma myter och stereotyper. När nationalismens vindar blåst upp har de varit de första att pekas ut som främmande och farliga, och likheterna mellan de etniska rensningarna i exempelvis Finnerödja och Pankakoski är slående.

Båda grupperna har också på ett likartat sätt hamnat i kläm då samhället moderniserats – dels genom en aggressiv assimilationspolitik, men ­också genom själva strukturomvandlingen. Det utbyggda butiksväsendet och de billiga fabrikstill­verkade produkterna har varit svåra att konkurrera med, och även om många resande klarat industrialiseringen genom att byta hästar mot bilar och lump mot skrot, har allt färre kunnat leva på kringresande handel.

Det finns emellertid en avgörande skillnad. ­Under efterkrigstiden hamnade många finska ­romer i städerna, där de utvecklades till en allt mer distinkt grupp med en enhetlig kultur, och även började organisera sig identitetspolitiskt. Man ­började ta tillvara sitt kulturella arv, återuppliva ­romanispråket och ställa krav på rättigheter. I dag uppträder de finska romerna både i Sverige och i Finland som en sammanhållen etnisk minoritet.

De resande är däremot fullständigt assimilerade. Åtskilliga resande ­döljer sin bakgrund för att slippa trakasserier, och många andra vet inte om att de har resandebakgrund. De resandes språk och traditionella sedvänjor, liksom kunskapen om deras historia, står på randen till utplåning. Många svenskar ­känner inte ens till att det existerar ett resandefolk – de som alls ägnar dem en tanke betraktar gångna ­tidens ”tattare” som en brokig blandning av utstötta människor utan kulturellt frändskap.

För resandeaktivister har det därför varit helt centralt att återupprätta kontakten med sin historia – något som orsakat djup splittring och en god ­portion ursprungsmystik. Frågor om vem som är ”horto romano” (äkta resande) och varifrån folket ursprungligen stammar har återkommande skapat dålig stämning, och diskussionerna närmar sig ibland en blodsmystik som skulle ha varit direkt obehaglig om den uttryckts av etniska svenskar.

Det är inte ett ovanligt fenomen i minoritetsgruppers interna politik – en grupp som hålls ihop av en gemensam berättelse om sitt ursprung och sin ”äkta kultur” kan ha svårt att både inkludera ”blandade” personer och hantera samhällets framåtskridande. Både i ”De finska romernas historia” och i ”Dinglarens väg” uttrycks även direkt reaktionära åsikter om könsroller, familjefrågor och vem som ska räknas till gruppen – dessutom med anspråk på att dessa åsikter är en oskiljbar del av gruppens kultur.

Därför är det befriande att i ”Dinglarens väg” läsa en lesbisk resandes berättelse, där hon skriver in sin sexualitet i sin etniska bakgrund och ger ­hbtq-personer en självklar plats i resandekulturen. Även i minoritetsgrupper finns ett behov av att ­bekämpa förtryckande strukturer – det går att skilja på vad som är ”horto romano” och vad som bara är patriarkalt, och det går att värna minoritetens ­kulturella särdrag utan att förvandla den till ett ­museum för patinerade värderingar.

Häri finns en insikt även för majoritetssamhället att spegla sig i. Som talesättet lyder kan man inte peka på någon utan att tre fingrar samtidigt pekar tillbaka på en själv, och det ”etniskt svenska” rymmer samma spänningsfält mellan det progressiva och det bakåtblickande som någonsin minoritetsfrågorna. Bortom trivialiteter som fikapauser och midsommarstänger är den svenska självbilden närmast fri från etniska och kulturella särdrag – svensken är i princip fullständigt assimilerad till en ”ren” modernitet – samtidigt som längtan efter en ursprunglig svenskhet går som ett spöke genom den offentliga debatten.

En direkt parallell till de resandes assimilation låter sig inte göras; skillnaden är för stor mellan en politiskt motiverad tvångsassimilering och en nationell varumärkestvätt. Men den som intresserar sig för svenskhetens framtid i en alltmer global värld har åtskilligt att upptäcka i romernas och de resandes historia och samtid.

Marcus Priftis