Publicerad i Svenska Dagbladet 2015-07-16
För att förstå Grekland måste man klara av att se många aspekter samtidigt. Det finns inte en enda förklaring till krisen, utan flera bakomliggande faktorer. I två artiklar har jag försökt belysa två element som hamnat i skuggan av det politiska spelet och den rasistiska retoriken om grekens inneboende oförmåga att göra rätt för sig, nämligen västmakternas historiska benägenhet att brutalt blanda sig i Greklands inrikespolitik (SvD 4/7) och den grekiska nationalismens politiska kraft (11/7).
Detta har inte fallit i god jord hos dem som föredrar enkla förklaringar.
Den moderate riksdagsledamoten Sotiris Delis avvisar (SvD 14/7) allt tal om grekisk nationalism, för att i nästa andetag slunga det nationalistiska invektivet ”antigrekisk” mot mig. (Jämför ”svenskfientlig”.) Skulden ligger i stället helt hos vänstern: innan Syriza kom till makten var Grekland ”på rätt väg”, hävdar Delis – ett djärvt påstående om en politik som fått BNP att rasa med 25 procent och skapat en ungdomsarbetslöshet på 60 procent.
Historikern Erik Sjöberg (SvD 9/7 och 14/7) bagatelliserar å sin sida västmakternas inflytande. Den grekiska traditionen att skylla sina interna problem på främmande makter skymmer sikten för en nödvändig självkritik, menar han. Däri har han en poäng: Greklands problem är till största delen skapade av de grekiska eliterna, och ”Väst” ger dem en bekväm syndabock att gömma sig bakom. Samtidigt går det inte att blunda för att utländska aktörer öppet vill avsätta Greklands folkvalda regering och ersätta dem med ”opolitiska” tjänstemän ur egen kader. Det är en politik som förts förr.
Många bär skulden till krisen i Grekland. Korrupta och oansvariga oligarker som (med benägen hjälp) såväl skapade som förvärrade situationen, en oerfaren vänsterregering som fick folkets hopp, spelade högt och förlorade allt – men också kallhamrade eurokrater, fast beslutna om att inte vika en tum från en lika drakonisk som ineffektiv politik. Det bud som nu verkar gå igenom – och som är hårdare än det grekerna sa nej till i folkomröstningen – innebär inte bara en påtvingad annullering av alla reformer Syriza genomfört. Det innebär att Grekland de facto lämnar över sin nationella suveränitet – inklusive strejkrätten och makten över bageriernas öppettider – till Frankfurt och Bryssel.
Eurokraternas utstuderat grymma politik är en attack inte bara mot demokratin utan mot själva den europeiska idén. (Sådan den uttrycks i högtidstalen. Utanför Europa ser tvärtom många en omisskännlig touche av europeiskhet i Greklandspolitiken.) Syftet med det höga spelet är att fälla den grekiska regeringen och krossa Syriza som politisk kraft – inte minst som varnande exempel till Spanien, Irland och andra länder med starka vänsterrörelser.
Men risken är att man gör ett historiskt misstag i klass med Versailles 1919. Bortom Syriza finns nämligen inte de gamla medgörliga eliterna som en gång skapade skulden – de är för tillfället politiskt förlamade. Där finns i stället en stark nationalism, som inte bara lutar sig mot antikens högkultur utan också mot liknande stämningar hos andra ortodoxa ”broderfolk”. I skuggan lurar såväl inhemska fascister som en tunnhårig ryss med egna geopolitiska ambitioner.
Den best institutionerna matar är nationalismens hydra, och vi har sett alltför många gånger vad den kan ställa till med – senast för 20 år sedan i Srebrenica. Att Tyskland av alla länder inte förstår det berättar något outsägligt sorgligt om historiens tragediers förmåga att ideligen upprepa sig.
Marcus Priftis