De senaste veckorna har jag tänkt väldigt mycket på krisen i Grekland. Dels har jag grubblat på hur man beskriver krisen på våra breddgrader, hur man får den till att handla om lata, bortskämda greker som säljer smöret och bränner pengarna. Dels har jag funderat över demokrati, finanskapital och vem som egentligen äger en skuld. Och så har jag oroat mig för att mina släktingar ska gå hungriga.
(Sedan i förrgår har jag även tänkt på EM-kvartsfinalen mellan Grekland och Tyskland. På symboliken i den matchen. Och lite på huruvida Angela Merkel tänker avsätta Greklands förbundskapten och ersätta honom med en ”teknokrat”.)
Jag har länge velat skriva något om det här på bloggen. Men det vill sig inte. För mycket känslor, för många trådar att rycka i, för stor komplexitet. Lite för dålig koll på finansbranschen, lite för få bloggläsare. Och på tok för lite tid. Bäbisar är high maintenance. Jobbet också, så här innan midsommar.
Men snart är det semester. Borde jag?
För min del får du gärna skriva om Grekland. Själv vet jag alldeles för lite, det vore intressant att läsa mer från någon som är insatt.