Den före detta liberalen Johan Ingerö, tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet och numera presschef hos Göran Hägglund (kd), skrev igår något häpnadsväckande idiotiskt på Twitter. Han tycker att det är samma sak att hata invandrare ”för att man blivit rånad av en invandrare”, som det är att hata arbetsgivare för att man blivit illa behandlad av sina chefer. (Se här.)
Ingerö har naturligtvis fått berättigade mängder abuse för den halsbrytande jämförelsen. Min favorit var ”Vad är det för skillnad på att hata glass och att hata judar?” (Tyvärr har jag glömt vem som kläckte den, och hittar inte igen den.) Och egentligen är det ett uttalande som bara ska utsättas för satir, inte för analys. Men eftersom Ingerö inte är ensam om sin jämförelse, utan den tvärtom ideligen återkommer – senast i den nyligen timade kulturdebatten om klasshat som jag inte tänker delta i – krävs det ändå en slags förklaring.
Varför är det idiotiskt att göra Ingerös jämförelse?
Dels för att hatet mot arbetsgivare och hatet mot invandrare handlar om två helt skilda mekanismer. Hatet mot arbetsgivare är – även om det säkert ofta är överilat, generaliserande och delvis orättfärdigt – en reaktion mot en strukturell orättvisa. Hatet mot invandrare, däremot, är själva orättvisan.
Grupperna ”arbetsgivare” och ”invandrare” går inte heller att jämställa, precis som man inte kan jämställa ”judar” och ”glass”.
En arbetsgivare är arbetsgivare i kraft av sin sociala position i förhållande till den anställde. Relationen arbetsgivare – anställd är en maktrelation med en given över/underordning. Ursprunget till hatet är denna maktrelation, det faktum att arbetsgivaren kan bestämma över den anställde. Och om arbetsgivaren till äventyrs skulle tycka att detta hat är outhärdligt, kan han alltid sluta vara arbetsgivare.
”Invandrare” går det däremot inte att sluta vara. Är du en gång född till svartskalle (för det är det man menar med ”invandrare”, det går inte att se på en människa var hen är född) kommer du alltid att vara det. Det går inte att avgå. Det finns förstås inte heller någon social fördel, något illegitimt privilegium, i att vara svartskalle. Det finns bara diskriminering och skillnadstänkande. I den sociala maktrelationen är svartskallens position längst ner.
Rånaren då? Tja, det är begripligt att man hatar den som rånat en. Men vad är det man hatar? Rånaren som individ, eller rånaren som en del av en generaliserad grupp? Och vilken grupp är det då man fokuserar sitt hat på?
En rånare har många olika egenskaper, många identiteter. Han kanske är man, stockholmare, fotbollsentusiast, socionom, rödvinsdrickare, katolik eller kängpunkare. Dessutom kanske han är invandrare. Den som ”hatar invandrare på grund av att han rånats av en invandrare” gör sig skyldig till rasism, eftersom han utgår från att det är just invandrarskapet (alltså svartskalligheten) som särskiljer rånaren. Han hade ju lika gärna kunnat hata rödvinsdrickare eller socionomer. Men han väljer den svarta skallen som identifikationsmarkör för sitt hat.
Det är rasistiskt.
Egentligen är Ingerö ute efter att stämpla arbetares klasshat som likställt med rasisternas rashat. Det är ett fult knep. Men det brukar funka. Och det hade nog funkat bättre om han inte själv hade fastnat i det rasistiska träsket. För den forne liberalen Ingerö visar inte bara upp en skriande brist på förståelse för makthierarkier i samhället. Han gör också en rånares etnicitet till hans mest väsentliga egenskap.
Han sätter alltså likhetstecken mellan ”rånare” och ”invandrare”.
Fräscht.