Publicerad i Dagens Arena 2014-11-11

Den samtida diskussionen om manlighet står och stampar. Lite rättframt uttryckt har den inte rört sig en tum sedan 2004, och många av de idéer och perspektiv som ännu framstår som nytänkande existerade häpnadsväckande nog redan 1978.

Ett skäl till att det står still är att så gott som alla som deltar i samtalet är personer med samma slags bakgrund, erfarenheter och sociala sammanhang. De må ha vitt skilda åsikter och helt olika teoretiska utgångspunkter, men de är förankrade i samma segment av verkligheten.

Den senaste tidens våg av normkritik har gjort det uppenbart att det segmentet inte är den enda möjliga utgångspunkten. Eftersom alla samhällsfenomen ser olika ut beroende på varifrån man betraktar dem, är nya utgångspunkter helt nödvändiga för att vitalisera debatten.

Sant är förvisso att man börjat ta hänsyn till homosexuella, kroppsarbetande och invandrade män när man skapar sina teorier och analyser. Men de får sällan definiera de centrala begreppen – vare sig ärendet är normskapande eller normbrytande presenteras de som en kontrast mot den outtalade normen.

Det är hög tid att bredda diskussionen. Och en grupp som härvid förtjänar särskild uppmärksamhet är transmännen.

En transman är – grovt förenklat – en man som fötts med kvinnliga könskarakteristika (det primärt samhällsrelevanta biologiska könet sitter i hjärnan) och som av den anledningen identifierats som, betraktats som och behandlats som kvinna. Till skillnad från cis-män har transmän därför inte fått den ”normala” sociala och kulturella fostran till manlighet, utan varit tvungna att skapa sin manlighet i konflikt med omvärlden.

Transkönade personer tillhör de allra mest utsatta grupperna i samhället. De utsätts för mer och grövre våld och trakasserier än alla andra, och sambandet mellan transkön och psykisk ohälsa är överväldigande. (Det finns också övertygande belägg för att en kroppskorrigerande behandling dramatiskt minskar ohälsan.) Om detta har andra skrivit förr, och det förtjänar att belysas igen.

Men transpersoners erfarenheter är inte bara lidande. De utgör också en nyckelposition i vår förståelse av genus. Den som inte blivit långsamt och omedvetet indoktrinerad i maskulinitet, utan själv valt den trots motstånd, har en annorlunda uppbyggd manlighet inom sig och därför ett helt annat perspektiv.

Transmännens erfarenhet av maskulinitetsskapande kan vara den pusselbit vi alla behöver för att ta nästa steg i samtalet om manlighet. Det är därför hög tid att ge ordet åt transmännen.

Det här är inte en önskan om representation, även om representation också är viktig. Det är en önskan om ett nytt perspektiv, om ett system av insikter som kan hjälpa oss alla att bättre förstå hur maskulinitet skapas, upprätthålls och kan förändras. Även om det nog är svårt för enskilda transmän att ta makten över vilka manliga uttryck de gör till sina, är deras maskulinitetsskapande process så pass villkorsskild från cismännens att den har en potential för banbrytande insikter om samhället.

Inte minst gäller det dem som letar efter den så populära ”goda maskuliniteten”. Om den skadliga maskuliniteten i stor utsträckning är en omedveten reproduktion av insocialiserade mönster – något vi närmast har konsensus kring – borde de män som socialiserats in i helt andra mönster gå att ha som förebilder.

Det skulle åtminstone ta oss alla en bra bit längre än 1978.

Marcus Priftis

Krönika: Hög tid att ge ordet åt transmännen
Tagged on:                     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *