Publicerad i Dagens Arena 2014-11-25

Den som skrapar på ytan av rasism, sexism, homofobi och liknande diskriminerande attityder finner påfallande ofta en i grunden hygglig människa där under. Fördomar och förtryckande beteendemönster visar sig sällan vara en del av människans inre kärna, utan en pålaga som går att arbeta bort.

Det är förstås lättare sagt än gjort. Och man kan inte begära att en utsatt person ska bli sina förtryckares samtalsterapeut. Men insikten att förtryckande normer faktiskt inte är mer internaliserade hos ”förövarna” än att de går att skrapa bort med samtal är värd att notera.

Ledarskapskonsulten och aktivisten Fredrik Eklöf har startat organisationen Lyssnare Utan Gränser, där människor med hjälp av en särskilt samtalsmetod parvis hjälper varandra att bearbeta upplevelser av diskriminering – både den man själv utsatts för och den man åsamkat andra.

Lyssnare Utan Gränsers grundtes är enkel: Ingen diskriminerar någon annan utan att själv ha upplevt eller bevittnat diskriminering. Men varje budskap eller handling som förminskar en människa sätter sig i vårt psyke – och om det inte bearbetas riskerar det att leda till ett destruktivt beteendemönster.

Skolexemplet är pennalismen på de engelska internatskolorna. För att kunna administrera och utöva det grymma förtryck som kolonialismen innebär, måste man redan i tidig ålder separeras från kärlek och närhet och skolas i maktens språk. Trakasserierna på elevhemmen är själva syftet med skolorna: de lär ut det diskriminerande beteendet.

Samma princip gäller även den mer beskedliga vardagsdiskrimineringen. De chefer som lika konsekvent som omedvetet sorterar bort en viss typ av kandidater i rekryteringsprocessen, gör det för att de gång på gång blivit vittnen till diskriminerande strukturer, där de lärt sig att diskriminering är normal och naturlig.

Vi mår inte bra av att förtrycka någon, och få av oss har ens någon avsikt att göra det. Förtrycket är inte vårt normala funktionssätt – inte ens om vi drar nytta av det.

I strukturens botten finns människor som vid någon punkt själva varit utsatta. Och låter man dem prata om hur de en gång upplevde detta, menar Eklöf, kommer det att vara lättare för dem att ta in dels att de återupprepar de kränkande handlingarna, dels att det i grund och botten inte är deras fel att de gör det – utan att de sett till sina livsomständigheter inte hade mycket till val. Hur skulle en vit person i de amerikanska sydstaterna år 1840 ha kunnat bli något annat än rasist?

Privilegium är inte skuld. Den enskilde normpersonen är inte skyldig till att systemet ser ut som det gör – ingen bad om att födas och fostras in i ett orättvist system. Däremot medför det ett ansvar. Och ansvar axlar man lättast när man slipper stå i försvarsställning mot en anklagelse man inte ens förstår.

Vart leder allt detta? Till ett separatistiskt rum för normpersoner. Till en plats där exempelvis män kan lätta sitt hjärta kring de frågor och tillfällen där de blivit underordnade eller tvingats stå ut med jobbiga saker enbart på grund av sitt kön – utan att just där och då behöva förhålla sig till att de totalt sett är en överordnad grupp.

Den som får tala ut om sin egen strukturella utsatthet har lättare att godta att strukturen existerar – även inom sig själv – och därför lättare att se hur hen skapar problem för andra utifrån sin position. När man frilagt den punkt då man accepterade diskrimineringen som system, kan man gå vidare mot att själv sluta diskriminera.

Ingen samtalsmetod i världen kan komma runt de rimliga kraven på rättvis representation och likabehandling – terapi kan aldrig ersätta politik. Men övergången till ett samhälle där alla har samma möjligheter kommer att underlättas kraftigt om de överordnade kan må bra i att lämna det nödvändiga utrymmet.

Om de blir kvitt de psykologiska skälen till att de fortsätter delta i förtrycket.

Marcus Priftis

Krönika: Inte vår natur att förtrycka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *