Publicerad Under Strecket i Svenska Dagbladet 2014-12-05

Den offentliga debatten om manlighet utgår ofta från en ensidig syn på maskulinitet som en dyster historia, präglad av våld, känslokyla och en alltmer osäker framtid. Tio år efter att den skrivits är Stephan Mendel-Enks ”Med uppenbar känsla för stil” – en brännande och välskriven men kraftigt förenklad pamflett där all slags maskulinitet reduceras till en fråga om aggressivitet och gänglojalitet – fortfarande en central referenspunkt för samtalet om manlighet. De fiktiva berättelserna om män är ännu mer simplistiska: när något beskrivs som ”manligt” är det alltid samma två stereotyper som aktiveras – den hypermaskuline hårdingen och den vilsne, i hemlighet olycklige medelklassmannen.

Den som tar del av den samtida maskulinitetsforskningen – till exempel Marcus Herz och Thomas Johanssons utmärkta översikt ”Maskuliniteter: Kritik, tendenser, trender” (2011) – lär därför bli förvånad. Här möts man i stället av en mångfacetterad, komplex och nyansrik bild av mäns förhållande till sina karriärer, kroppar, familjer, sexualiteter och vänskapsrelationer.

Ända sedan den australiska sociologen Raewyn Connell i ”Masculinities” (1995) lanserade sin inflytelserika teori om maskuliniteter som ett kraftfält mellan den hegemoniska machon och den underordnade fjollan, justerat för klass, kultur, subkultur och etnicitet, har just nyanseringen varit central för forskningen om manlighet. Påfallande ofta har forskarna gett sig på att syna hur manlighet konstruerats i sådana grupper av män som domineras av just aggressivitet och gänglojalitet – ungdomsbrottslingar, fängelseinterner, skinnhuvuden med flera – och skärskåda sprickorna i machomännens fasader.

Om genusforskarna intresserat sig särskilt för kriminella män, har kriminologin haft det svårare att hänga med i utvecklingen. Det faktum att brottets värld fullständigt domineras av män (både på förbrytarsidan och inom brottsbekämpningen) har snarare betraktats som en grundläggande premiss än som en parameter värd särskild uppmärksamhet. Även om denna genusblindhet håller på att luckras upp har det varit ont om kriminologisk forskning som fokuserar just hur maskulinitetsskapande samverkar med brottslighet.

Den nya antologin ”Masculinities in the criminological field: Control, vulnerabilites and risk-taking” (Ashgate), sammanställd av redaktörerna Ingrid Lander, Sigrid Ravn och Nina Jon, är ett försök att ur ett nordiskt perspektiv bygga broar mellan kriminologi och maskulinitetsteori. Det är en spretig volym vars främsta företräde är att den lägger ett maskulinitetsraster på en rad av de fenomen som studeras inom kriminologin.

För den vane läsaren av genusteori är det mycket som känns igen. Det är inte första gången någon studerar hur vanartiga gossar skulle disciplineras till en respektabel manlighet, eller tittar närmare på kopplingen mellan maskulinitet, motorer och hög fart. De vanliga auktoriteterna åberopas också – förutom nämnda Connell även Jeff Hearn, Michael Kimmel och i synnerhet James Messerschmidt, vars forskning om brott och manlighet genljuder i åtskilliga artiklar.

Att något inte är nytt betyder emellertid inte att det saknar värde. ”Masculinities in the criminological field” innehåller ett flertal högintressanta fallstudier av hur enskilda mäns maskulinitetsprojekt samverkar med samhällets och subkulturernas manlighetsnormer. Som helhet presenterar antologin en uppsjö av infallsvinklar och analyser som en gång för alla borde ta död på uppfattningen att maskulinitet är något enkelt och konsekvent.

Det begrepp som bäst beskriver maskuliniteterna i antologin är i stället ”balansgång”: manligheten blir till i en förhandling mellan ett individuellt, ofta rent kroppsligt projekt och det omkringliggande samhällets normer. Särskilt intressant blir det i Thomas Ugelviks studie av fängelsets hederskodex i relation till en drivkraft att återupprätta en manlig självkänsla. Fängelsestraffet är i sig en prövning för individens manlighet, eftersom det fråntar den intagne hans frihet, personliga tillgångar, rikedom, framgång, säkerhet, självständighet och heterosexuella relationer – allt detta som kännetecknar en riktig man. De oskrivna fängelselagarna, i synnerhet tabut mot angiveri, fungerar identitetsstärkande i en miljö där den manliga identiteten är under attack.

Även spännvidden mellan mansidealets olika beståndsdelar – i synnerhet risktagande och kontroll – kräver sin balansgång. Simon Simonsen beskriver det träffande i sin analys av danska pokerspelare, där det riskfyllda spelet i kombination med en absolut kropps- och beteendekontroll framstår som en specifikt manlig dygd – det är inte omanligt att förlora, men att spela säkert. Dag Balkmars och Tanja Joelssons studie av svensk motorburen ungdom visar å sin sida hur raggare och streetrace-förare tvärtemot rådande föreställningar inte alls ägnar sig åt risktagande utan tvärtom vinnlägger sig om kontroll och säkerhet (och passar allmänt dåligt in i stereotypen av den dödsföraktande fartdåren).

Mest slående blir balansakten i Veronika Burcars artikel om unga svenska män som blivit rånade. Som offer för våldsbrott antyds en svaghet och sårbarhet som är svårförenlig med deras maskulinitetsprojekt, och Burcar visar hur de hanterar dilemmat genom sin framställning av händelseförloppet: i deras berättelser framstår de som rationella, värdiga och närmast i kontroll – de sätter hårt mot hårt i den utsträckning det är möjligt, och först när det blir irrationellt att fortsätta försvara sig, exempelvis vid vapenhot, går de med på att låta sig rånas. På så sätt kan de gå med huvudet högt ur förnedringen; de har blivit manliga brottsoffer.

Lotta Pettersson och Christoffer Carlsson utgår i sin artikel från den självklara iakttagelsen att maskulinitetsnormer skiftar med ålder, och att detta påverkar kriminella karriärers förlopp. En ung man bör för att vara riktigt manlig ha en hög sexuell kapacitet och vara beredd till såväl våldsanvändning som risktagande, medan det för en äldre man kan vara socialt förödande att låta sig styras av libidon och adrenalinet. Pettersson och Carlsson visar hur det förändrar missbrukares incitament att använda vissa droger, och i en tidigare artikel som Carlsson med flera skrivit åt dåvarande Ungdomsstyrelsen noteras också att normen för en medelålders man – att vara etablerad i samhället och en god far – kan bli en drivkraft för att upphöra med kriminalitet.

Maskuliniteter är alltså inte enhetliga, utan skiljer sig beroende på ålder, situation och naturligtvis också andra samhällsnormer. Päivi Honkatukia och Leena Suurpää beskriver hur rasism blivit en stark drivkraft för unga finska män med ”invandrarbakgrund” att börja begå brott: upplevelsen av vardagsrasism försätter dem i en (omanlig) offersituation, som de hanterar genom att utveckla en tuff yta och en benägenhet till våld – de ”tar kontroll” genom att ”slå tillbaka”. Även Marie Heinskou belyser hur rasism påverkar synen på våld och maskulinitet genom att undersöka falska våldtäktsanklagelser i Danmark, och finner att i de fall kvinnan helt hittat på våldtäkten är den fiktive förövaren alltid icke-vit. (Medan det i de fall det finns en utpekad våldtäktsman rör sig om en vit etnisk dansk.)

Trots den intima kopplingen mellan kropp och genuspraktik som flera av författarna är inne på, är en maskulin genuspraktik givetvis inte exklusiv för en manskropp. Sidsel Kirstine Harder och Signe Ravn har studerat hur unga kvinnor använder partydroger för att ”festa som killar”: ta plats, ta för sig och ta sexuella initiativ. Harders och Ravns studie bidrar till en mindre könsbunden förståelse av konceptet maskulinitet – men visar också på hur kvinnors maskulina praktiker inte utan vidare accepteras av omvärlden: kvinnor som ”knarkar som män” och därmed beter sig stick i stäv med förväntningen om det passiva offret löper stora sociala risker. Det queera beteendet är inte utan konsekvenser, i synnerhet inte i en kriminell kontext.

”Masculinities in the criminological field” kan tillföra en rad nya fallstudier till den kritiska mansforskningen och ett nytt analytiskt perspektiv till kriminologin. Den största nyttan torde emellertid antologin göra utanför den akademiska sfären. Jag befarar att det är alltför naivt att hoppas att den ska göra intryck på det offentliga samtalet – genusforskare har utmanat idén om den monolitiska manligheten i decennier utan att detta fått något större medialt genomslag, och om kriminologin haft någon ställning som sanningssägare hade den politiska debatten om hårdare straff dött evidensdöden, begravts i stillhet och sörjts av ingen.

I stället hoppas jag att ”Masculinities in the criminological field” ska bli en guldgruva för den av kriminalitet och mansmytologi besatta populärkulturen. I den svenska roman- och filmvärlden dominerar alltjämt de platta porträtten av underklasshårdingar och krisande medelklassmän. Spänningsgenrerna är med några få undantag fullproppade med trötta karikatyrer, och även verk med högre konstnärliga ambitioner verkar nöja sig med ”självständiga män i bärande, drivande roller”, för att låna ett ordval ur Ann Petréns träffsäkra satir från Guldbaggegalan 2005. Att en så utstuderat endimensionell karaktär som Tomas i Ruben Östlunds ”Turist” kan hyllas som relevant för dagens manlighet säger något dystert om det manliga berättandet.

För den fiktionsförfattare som vill komma någonstans i närheten av det långt mer utvecklade angloamerikanska karaktärsskapandet torde kriminologernas komplexa och vetenskapligt underbyggda mansbild med andra ord vara ett välkommet nytillskott.

Marcus Priftis

Kulturartikel: Kriminellt belastad mansmytologi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *