Publicerad 2013-03-18 i Dagens Arena
 

För ett tiotal år sedan, i början av mitt feministiska engagemang, blev jag i samband med ett möte ordentligt utskälld av en rättrådig ung man. Jag satt nämligen och åt en skinksmörgås, vilket enligt den rättrådige var oförenligt med feminism. Förstod jag inte att förtrycket mot kvinnor och förtrycket mot djur var två aspekter av samma patriarkala hegemoni?

Ibland tänker jag på honom när jag betraktar den antirasistiska rörelsen. Jag ser hans tankemönster hos alltför många: om vi ska kunna göra gemensam sak, måste du dela allt jag kämpar för. Annars är du en fiende.

Förra veckan gick jag på den stora demonstrationen mot inre gränskontroller, massutvisningar och REVA-projektet som arrangerades i Stockholm. Tillsammans med ett par tusen andra personer såg jag hur två talare, Jonatan Macznik från Liberala ungdomsförbundet och Maria Ferm från Miljöpartiet, blev utbuade av en handfull demonstranter.

Buropen mot Ferm kan jag till viss del förstå – som migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet har hon varit ansvarig för partiets överenskommelse med regeringen om migrationspolitiken. Även om REVA knappast var vad partiet önskade, är det lätt att tänka att Ferm hycklar när hon kritiserar politiken hon varit med om att utforma.

Men buandena mot Macznik är svårare att förstå. Vare sig han själv eller hans organisation har något ansvar för migrationspolitiken. Folkpartiet må sitta i regeringen, men det fristående ungdomsförbundet har länge varit starkt kritiskt mot regeringens asylpolitik. Från scenen sa Macznik samma saker som andra talare hyllades för. Han krävde en human, solidarisk politik. Han krävde migrationsminister Tobias Billströms avgång och ett omedelbart stopp för REVA. Hans enda fel tycktes vara att han tillhörde fel organisation och fel ideologi.

Den stora styrkan med kritiken mot avvisningspolitiken är att den har kommit från så olika håll. Det är inte bara vänstern som har höjt sina röster mot denna mörkbruna skamfläck på Sveriges baner. Dagens Nyheters ledarsida har också gjort det, liksom borgerliga Neo och en rad organisationer ur det civila samhället. Var och en kommer ur sin egen ideologi och med sina egna argument, men alla är överens i just den här frågan: REVA måste skrotas. Politiken måste göras mer human. Hetsjakten på papperslösa måste upphöra.

Det här är krav som fler och fler människor börjar kunna ställa sig bakom. Författaren Jonas Hassens Khemiris DN-text om hur det känns att bli godtyckligt stoppad och avkrävd på legitimation, med mera, blev på ett dygn Dagens Nyheters mest delade text någonsin och gav upphov till en lång rad vittnesmål i sociala medier. Det är ingen slump. Folk börjar helt enkelt bli förbannade. På hur polisen stormar bröllop och lurpassar utanför psykiatrin, på hur det alltid finns resurser till att jaga de svaga, på den systematiska rasismen och det utanförskap den skapar.

Vi börjar bli en kritisk massa. Vi är socialister, liberaler och konservativa. Vi är kristna, muslimer och ateister. Vi har ett brett spektrum av vitt skilda åsikter sinsemellan, men vi har en sak gemensam: vi tycker att det räcker nu.

Det finns en sprängkraft i en så bred allians.

Naturligtvis är det ett tillfälligt förbund. Så fort vi börjar diskutera andra frågor lär vi hamna i luven på varandra. Det finns stora skillnader mellan hur vänstern och högern ser på exempelvis de arbetsrättsliga frågorna kring invandring, och det är självklart att dessa skillnader ska få ge upphov till konflikter.

Men att ta ut dessa konflikter i förväg är ingen hållbar strategi för den som vill ha förändring. Politisk förändring når man genom att organisera sig kring sina gemensamma intressen. Om nu motståndet mot den polisstatsstinkande hetsjakten på samhällets mest utsatta delas av såväl vänster- som högerfolk, varför inte då bilda gemensam front för att få bort eländet?

Den dag Jonatan Macznik står på podiet och påstår att fattigdom är fackets fel, för att tala med en annan liberal, kommer jag att bua av mina lungors fulla kraft. Men så länge han talar i min sak, så länge han delar min kamp, är han välkommen att gå vid min sida.

Oavsett vad han har på smörgåsen.

Marcus Priftis

Krönika: Antirasismens politiska bredd behövs

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *